stigmatiseringsprocessen

Igår söp jag och Dampe :) Vi blev utslängda från harry b haha!! Tyvärr var det bara en engångsföreteelse och tävlingen flyter på som vanligt, vi kallade det för permis.

Kanske bör uppdatera hur tävlingen fortskrider...
Ungefär en och en halv månad har ju gått sedan tävlingen började och det har varit ganska lätt att hålla sig borta från allt. Det är intressant att byta livsstil på det här sättet eftersom alkohol ofta är det centrala i sociala sammanhang, nu umgås man lite på ett annorlunda sätt där mötet är det centrala.
Eller något liknande.
I förrgår råkade jag dricka en klunk av nån jävla typ islatte och insåg direkt efter att det var TOOORSK?! SSSK
Men sen kom jag och dampe fram till att tävlingen inte ska behöva sluta på det sättet sååatte en kompromiss är att dampe får en livlina också.

Haha jag skriver så dåligt när jag är BAKIS!

Jag antar att dödslängtan är något man skulle i de flesta religiösa och moraliska aspekter skulle anse som en synd, eller helt enkelt bara själviskt och omoraliskt.
Så genom att tänka "livet är inte så jävla kul som alla påstår, kan jag få gå nu?" begår man en synd, man behöver inte ens fundera över självmord, själva tankarna och lättjan är en synd i sig.
Jag är säker på att dina handlingar och din inställning till saker och ting kommer att få konsekvenser, kanske innan du dör men också kanske när du är död. Detta har jag alltid uppfattat som rättvist och om det inte är så, är jorden faktiskt en väldigt grym plats. Jag vill verkligen hoppas att jag har rätt här.
Samtidigt tror jag att alla faktiskt är goda innerst inne.

Men alltså, genom att tycka att livet är skit och att känna likgiltighet inför dess slut, kommer det bara bli värre och värre.
Vilket i sig framkallar något utav en dödslängtan hos mig.

Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till med det här resonemanget.