stigmatiseringsprocessen

Försöker finna inspiration till något som egentligen inte kräver någon som helst inspiration, detta får mig att fundera ganska psykodynamiskt hurvida mitt undermedvetna inte vill att jag skall göra min retorikuppgift men inser i samma stund att så inte är fallet. Mitt undermedvetna har säkerligen inget uttalat mot retorik eller min retoriklärare, det finns nog säkerligen en fullt tänkbar förklaring till varför jag inte bör göra läxorna.
Eller antagligen inte, det är väl bara mitt undermedvetna som försöker intala mig själv att allting har ett syfte och att allt går enligt planerat, av den enkla anledningen att jag annars skulle bli lite galen eller något sådant.

Den stora frågan är nu om jag är så här paranoid för min egen skugga, eller om det snarare är min skugga som driver min hjärna i dessa spiralliknande tankar.

Hur som helst så kan vi konstatera att det finns något ordentligt fel i den demokratiska uppbyggningen i mitt sinne, jag känner som så att jag faktiskt inte får vara med och bestämma det mesta. Detta lilla blogginlägg är lite som den där boken som han skriver i 1984, fast blir tvungen att gömma den eftersom när storebror inser att han tänker själv så måste han först lära sig den rätta vägen, för att sedan dö.
Det blir en ganska osamanhängande text här men ni får ha i åtanke att jag är en man som slits mellan två viljor, det låter värre än vad det är.
Eller? Jo det gör det. Vem bryr sig ingen som kommer läsa det här i alla fall.